Med nya metoder och tydliga riktlinjer kan undervisningen i sex och samlevnad ta ett kliv framåt. På Frejaskolan gjorde man ett normkritiskt avstamp.

”Skriv ner de personersom ingår i din familj!”

Jessica Holmström, lärare i matte och NO på Frejaskolan i Gnesta, hinner knappt skriva klart meningen på tavlan innan första frågan dyker upp.

– Ska man skriva kusiner och det? Eleverna i klass 8A försöker få kläm på uppgiften men deras lärare ger inga fler ledtrådar.

– Skriv ner de personer som du menar ingår i din familj, svarar hon tålmodigt.

Frågan kan synas enkel men rymmer en komplexitet och kanske är det därför den vållar huvudbry bland eleverna. Men Jessica Holmström har en plan. Genom att ta elevernas och sin egen livssituation som utgångspunkt kan hon leda in samtalet på en familje­konstellations alla olika varianter. Någon bor med mormor, en annan med mamma och syskon, ytterligare en annan har två familjer, en med pappa och en med mamma. Jessica Holmström är själv både förälder och bonusförälder.

– Hur jag uttrycker mig kan påverka en elev väldigt starkt, det har jag hela tiden i bakhuvudet. Därför använder jag till exempel ordet partner och inte kille eller tjej när jag pratar om en relation, säger hon.

Lektionens inledande samtal om elevernas egna familjer ska så småningom leda fram till en diskussion om på vilka sätt man kan bli förälder. Men Jessica Holmström tar det steg för steg. När de elever som vill har fått berätta om vilka de anser ingår i deras familjer delar hon in klassen i grupper. Uppgiften är att fundera och resonera om när man är mogen att flytta hemifrån.

För fem–sex år sedan påbörjade Freja­skolan i Gnesta ett utvecklingsarbete där utgångspunkten var att bryta en anti­pluggkultur bland pojkarna. I förarbetena identifierades ett antal problemområden och något som blev tydligt var att det sak­nades ett normkritiskt perspektiv i undervisningen.

Ganska snart stod det klart att mycket fanns att vinna på att utveckla sex– och samlevnadsundervisningen. Inte bara för att möta de tydligare kraven i den nya läroplanen utan också för att skapa en bas för arbetet med eleverna. I stället för att enbart förmedla en tolerans mot det som inte faller inom den gängse normen skiftade man till ett normkritiskt perspektiv. Och i stället för att bara undervisa om sex och samlevnad inom ramen för biologi får det nu plats i flera ämnen.

– Skolan har ett stort ansvar för de här frågorna. Inte bara under perioden vi arbetar med sex och samlevnad i biologin. Det är viktigt att vi lyfter det flera gånger i olika ämnen. Det gäller både det som är rena fakta och det som handlar om att reflektera och värdera sina egna tankar, säger Jessica Holmström.

Nu är själva utvecklingsarbetet avslutat och Frejaskolan är i den svåra fasen av att förvalta allt gott som kom ut av det. Visserligen pågår det fortfarande ett visst samarbete mellan lärare i olika ämnen om sex och samlevnad. Redan i nästa vecka ska klass 8A ha en hel eftermiddag när biologi och bild kopplar ihop sin undervisning. Då ska eleverna göra bildkollage för att illustrera hur de ser på kärlek och sex och diskutera heteronormativitet. Men Jessica Holmström är sam­tidigt självkritisk.

– Jag vet att eleverna skriver kärleks­dikter på svenskan och vi har tydliga riktlinjer för sex– och samlevnadsundervisningen men vi skulle kunna göra så mycket mer. Till exempel skulle det underlätta väldigt mycket om jag visste vad de andra lärarna gjorde och när. Då kunde jag haka på i biologin och fylla
i med fakta och diskussioner, säger hon.

De riktlinjer som togs fram under utvecklingsarbetet fungerar som en checklista. När eleverna går ut Frejaskolan i nian ska de ha arbetat med vissa moment i vissa ämnen som bockas av på ett dokument. Bland annat ska de ha fått ta del av olika metodmaterial från RFSU och RFSL, Forum för levande historia, Brottsförebyggande rådet och från Amphi produktion (se faktaruta till höger).

På checklistan finns också ett antal om­­råden som eleverna ska arbeta med. Inom biologi är det naturligt att det handlar om puberteten, säker sex och om hur ett barn blir till men här finns också ämnesöver­gripande teman som tar upp exempelvis sex och känslor, förtryck och samhällets normer kring sex och samlevnad. Allt fil­trerat genom Frejaskolans lärares norm­kritiska ögon.

– Sex och samlevnad handlar ju om så mycket mer än det som står i biologi­boken. Jag vill ge dem kunskaper så att de kan göra bra val och tro på sig själva. Visst sitter en del i, invanda mönster och normer de får hemifrån och från kompisar, men bara det att vi lyfter olika frågor och ställer dem på ett lite annorlunda sätt kan starta en tankeprocess hos eleverna, säger Jessica Holmström.

I klassrummetfortsätter samtalen i de olika grupperna. När är man egentligen mogen att flytta hemifrån? När man pluggat klart eller kanske redan när man börjar gymnasiet, funderar eleverna i en grupp. Flera kommer fram till att det nog är en bra utgångspunkt att ha en fast inkomst.

– Man måste ju kunna betala sina räkningar.

– Ja, jag skulle kunna flytta hemifrån i dag men jag har inte pengar till det.

Jessica Holmström kryssar mellan grupperna, lyssnar, kommenterar och ställer en följdfråga. Efter en stund får eleverna ytterligare en fråga att diskutera. När är man mogen att bli förälder?

– Jag har redan bestämt mig, jag ska bli mamma när jag är 21.

– Absolut inte tidigare än 25! Man måste ha pluggat klart och lärt sig att ta hand om sig själv. Och så vill man ju vara ung ett tag, festa och så.

– Ja, 25 är bra, då får man festa i fem år!

Eftermiddagens sista lektion börjar ta ut sin rätt. Det surras och fnittras och samtalen spårar ur på sina håll. Men när Jessica Holmström tar ett sista tag och börjar genomgången av vilka olika sätt det finns att bli förälder på skärps plötsligt uppmärksamheten. Begrepp som adoption, insemination, provrörsbefruktning, slidsamlag och surrogatmödraskap gör eleverna nyfikna och flera händer sträcks i luften.

Nästa gång klassen har lektion i sex och samlevnad ska de ta reda på ännu mer fakta om begreppen och om att det finns olika sätt att bli förälder. Och då vill Jessica Holmström att de använder internet.

– Det här är en bra ingång till att prata om att det finns olika sexuella läggningar. Men det kan man ju inte heller hitta i biologiböckerna, de måste ut på nätet. Dessutom vet jag att de kommer att hamna på webbplatser hos olika adoptionsorganisationer och hos RFSU och RFSL och det är det jag är ute efter. Jag vill att de får upp ögonen för de sidorna och det här är ett sätt

I biologi blir det en film om sexuell hälsa. I bild en skulptur av ett könsorgan. I idrotten kopplas temat om att må bra till motion. När sex och samlevnad blir en fråga för flera ämnen blir kunskaperna bredare och hänger ihop bättre.

Tre elever från klass 9 på Kristine­dal­skolan i Stenungsund har slagit sig ner runt ett rastbord i korridoren utanför klassrummet. De har biologi och ska göra en presentation på temat ”Vad är en god sexuell hälsa och hur når man dit?” På förra lektionen ritade klassen en tankekarta med tänkbara ämnen, som till exempel könssjukdomar, hur man skyddar sig och datorer och internet. Nu ska de välja vad de vill fördjupa sig i.

– Jag tycker vi ska göra något om sexuell läggning. Det är väldigt viktigt. Vad man får och inte får vara, säger Almin Brdar.

Klasskompisarna Vanessa Myhr Koivu­niemi och Victor Fors nickar instämmande. De tror att det är ett ämne som engagerar. Samtidigt berör det många av de andra
frågorna inom sexuell hälsa.

– Ja, precis. Allt kommer in i det. Hur man skyddar sig, preventivmedel, könssjukdomar. Och att man ska göra det som känns rätt och man mår bra av, säger Almin Brdar.

Presentationen om sexuell hälsa är en del i det ämnesövergripande temat Må bra. Almin, Vanessa och Victor bestämmer sig för att göra en film. De har gjort det flera gånger tidigare i datorprogrammet Keynote och sätter genast igång med att skriva manus och planera intervjuer och undersökningar bland andra elever på skolan.

Förutom biologi ingår även bild, idrott och hälsa och hem- och konsumentkunskap i temat. I bilden ska eleverna göra teckningar eller skulpturer av något de mår bra av. I de andra ämnena ska eleverna göra arbeten där hälsa kopplas till motion respektive kost.

– Genom det här upplägget får jag, som har det minsta ämnet i skolan, hejdlöst sno timmar från de andra, säger Anne-Louise Petersson, lärare i hem- och konsumentkunskap, och skrattar.

Med en allvarligare ton säger hon att det finns flera vinster med att jobba tillsammans. De kan ägna mer tid åt frågan och eleverna får en bättre helhetsbild. I kursplanen för hem- och konsumentkunskap står det till exempel att eleverna ska utveckla medvetenhet om ”vilka konsekvenser valen i hushållet får för hälsa, välbefinnande och gemensamma resurser”. Tack vare det ämnesövergripande arbetet behöver den skrivningen inte snävas in. I stället kan hon låta det handla om hälsa i ett bredare perspektiv.

Dessutom ger samarbetet över ämnesgränserna en större trygghet, säger Anne-Louise Petersson. Inte minst när det gäller bedömningsfrågor.

Anne-Louise Petersson har tillsammans med NO-läraren Cecilia Olsson varit drivande för att få igång skolans ämnesövergripande undervisning. När den nya läroplanen – där det står att sex och samlevnad ska ingå i alla ämnen – skulle implementeras såg hon till att lärarna fick fortbildning och att pilotprojektet Sex- och samlevnadsundervisning i världsklassförlades till skolan.

Numera är hela skolan, från förskole­klass till nian, engagerad. Men det är högstadiet som har kommit längst med samarbetet över ämnesgränserna. Där har lärarna gjort en gemensam grovplanering och arbetar tillsammans kring vissa teman.

– Det finns en risk att det blir väldigt kort och inklämt om varje ämne ska ta upp sex och samlevnad var för sig. Det blir roligare och mer levande när vi arbetar ämnesövergripande, säger Cecilia Olsson.

Tidigare under vårterminen samarbetade hon med skolans svensklärare i ett tema där eleverna i nian gjorde informationsbroschyrer om preventivmedel, könssjukdomar och hiv. I biologin var syftet att eleverna skulle använda sina kunskaper för att granska information, kommunicera och ta ställning i frågor som rör hälsa. I svenska att formulera egna åsikter och att skapa och bearbeta texter. Informationsbroschyrerna skulle vara riktade till tonåringar. Därför var eleverna tvungna att göra ett relevant urval av fakta och att ändra språk och tilltal.

Svenskläraren Lina Eriksson tycker att sex och samlevnad är ett tacksamt ämne eftersom det engagerar eleverna.

– Man hamnar i samtal om hur vi människor är mot varandra, om fördomar och om vad sex är. Eleverna vill prata om det här. Eftersom jag i svenska kan låta dem skriva om i princip vad som helst passar det här verkligen bra, säger hon.

Både hon och Cecilia Olsson har medvetet prioriterat sex och samlevnad på annat innehålls bekostnad. I gengäld har den extra tiden gett utrymme för mer diskussioner.

– I och med att vi låter dem göra egna arbeten och presentationer måste de bearbeta information och stöta och blöta sina åsikter i grupperna, säger Cecilia Olsson. När vi pratade om preventivmedel kom det till exempel upp att flera killar tyckte det var orättvist att beslutet om abort ligger hos kvinnan. Det kan man förstå, samtidigt som kvinnan har rätt att bestämma över sin kropp.

Ett annat vanligt diskussionsämne är sexuell läggning. Cecilia Olsson berättar att när hon i helklass frågar eleverna om det är okej att vara homosexuell håller alla med. Men när hon sedan frågar vilka som kallat någon för ”bögjävel” är det ändå många som räcker upp handen. Det leder till diskussioner om fördomar och vilka signaler man sänder iväg.

Under fortbildningenhar lärarna också fått granska sin egen undervisning och sina egna fördomar.

– Vi har inte varit så normkritiska i vårt tänk tidigare, säger Lina Eriksson. Det är enkelt att utgå från heterosexualitet som det normala och homo- eller bisexualitet som det annorlunda. Det har vi försökt ändra på. Statistiskt sett är det en elev i varje klass som funderar över sin sexuella läggning och om vi pratar om det som något naturligt och självklart kanske fler vågar tro på sig själva.

I bildsalen i andra änden av skolbyggnaden plockar eleverna fram sina arbeten på temat Må bra. Niondeklassarna Max Börjesson och Gunnar Brodin visar en skulptur där de med hjälp av pinnar har byggt en träbrygga som går ut över ett brusande hav. Nu fattas bara en båt och fiskeredskap för att det ska bli en komplett bild av vad som får dem att må bra.

Andra elever gör teckningar och skulpturer på allt från basketmatcher till att fika med kompisar. När alla är klara ska det bli en utställning. Tidigare år har eleverna fått göra skulpturer av det motsatta könets köns­organ. Det ledde till många skratt och diskussioner som ”hur lång är den egentligen?” och ”hur ser en snippa ut?”. Men det var en för utmanande uppgift att göra en utställning av. De flesta elever valde att låta skulpturerna stå kvar i bildsalens förråd.

Med en egen kondomlåt, humor och självdistans försöker Linnéa Utterström att avdramatisera undervisningen i sex och samlevnad.

– Jag älskar sex och samlevnad! Eleverna är så nyfikna och har så mycket frågor och tankar redan från början. Jag försöker möta dem där de är för att sedan leda in dem på lite mer allvar.

Linnéa Utterström är lärare i matte och NO på Manhemsskolan i Kalix. Hon menar att balansen mellan humor, allvar och frispråkighet är avgörande för vilket förtroende eleverna får för henne som pedagog.

– Jag tror att vi lärare måste våga vara viktiga för eleverna och se att vi spelar roll i deras utveckling.

Linnéa Utterström är också utbildad IT-pedagog, något som hon har god användning av just när det handlar om sex och samlevnad. Hon kan egentligen inte spela något instrument men med hjälp av appen Garageband gör hon trallvänliga låtar, som Plocka fram det lilla gummit för att väcka elevernas intresse.

Hon är inte heller rädd för att låta eleverna googla ”fula” ord eller att använda Instagram för att hitta bilder till undervisningen. Det är ett bra sätt att komma vidare i diskussioner om normer, människors lika värde och om källkritik.

– Som lärare måste man våga ta diskussionerna så långt eleverna vill. Man motverkar inte kränkningar genom att tysta ner och skambelägga.

Då och då, efter en lektion eller efter ett avslutat arbetsområde, har eleverna en kunskapsdialog där de intervjuar varandra. Svaren ger en bild av vad de har uppfattat av undervisningen och vad som var svårt. Linnéa Utterström använder också ett IT-verktyg där eleverna kan svara och ställa frågor de inte vill ställa öppet inför klassen.

– Det är viktigt att de får möjlighet att reflektera tillsammans med någon annan. Men också analysera och tolka det vi tar upp. Jag vill att eleverna ska kunna ta bra beslut och må bra i sina liv och då räcker det inte med att bara visa en film och så är det bra med det. Då måste vi verkligen jobba med materialet, till exempel det de möter på internet, och de frågor som uppstår.

Sex och samlevnad ska genomsyra all undervisning. Men hur går det till och var ska man börja? Dyk ner i Origos tipsflod och inspireras till nya grepp och vinklar.

Sex i alla ämnen

Stödmaterialet Sex i skolan ger förslag både på hur undervisningen kan organiseras  och struktureras men också på konkret innehåll i olika ämnen utifrån grundskolans och gymnasiets läroplaner. Slöjd, musik, moderna språk, teknik – inget ämne lämnas åt sitt öde.

Materialet är framtaget av RFSU i samarbete med bland andra Kommunförbundet Skåne, landstingen i Östergötland och Stockholms län samt Lunds kommun och Malmö stad.

Sex i skolan har skickats till alla rektorer i Sverige men finns också att beställa, bland annat på www.rfsu.se.

Från eldsjäl till allas ansvar

Ytterst är det kommunernas ansvar att alla elever får en likvärdig undervisning i sex och samlevnad. Men i verkligheten vilar ansvaret ofta tungt på en ensam eldsjäl.

I Lund bestämde man sig för att ändra på det. Efter en inventering av nuläget, fortbildning av lärare och ett strukturerat arbete med tydliga handlingsplaner har man nu ett färdigt koncept för hur Lunds elever ska undervisas i sex och samlevnad.

Hela processen inklusive en konkret beskrivning av de viktiga faserna i förändringsarbetet finns nu samlat i skriften Lika för alla.

Ladda ner eller beställ på www.rfsu.se.

Med glimten i normens öga

Vilken betydelse har normer för att det förekommer diskriminering?

I normens öga heter en metodbok för högstadiet och gymnasiet. Den vänder sig till lärare som vill arbeta normkritiskt eller ta likabehandlingsarbetet ett steg längre. Här hittar man metoder och inspiration, både till den enskilda läraren och till skolan som helhet, för att skapa en jämlik skola.

Finns att beställa på www.friends.se.

Kroppen och viktiga gränser

Min kropp heter ett nytt läromedel på teckenspråk från Specialpedagogiska skolmyndigheten. Ett av syftena är att ge både elever med hörselnedsättning och lärare flera ord och begrepp för att föra  samtal om kroppen, sexualitet och om egna och andras gränser.

Materialet består av textbok, lärarhand­ledning och dvd-filmer där svenskt tal och textning finns som tillval, vilket gör att Min kroppäven kan användas av elever som inte har hörselnedsättning.

Läs mer på www.spsm.se

Film på många språk

Nu finns den tecknade upplysningsfilmen Sex på kartan i tio textade versioner. Språken är arabiska, persiska, somaliska, svenska, engelska, spanska, thailändska, pashto, sorani och romska (kelderash).

Filmen är 28 minuter, uppdelad i sex delar och bygger på ungdomars egna frågor om kroppen och om sex och är tänkt att användas i undervisningen på högstadiet och första året på gymnasiet.

Det finns även en kort och en mer utförlig handledning som ger förslag på hur lärare kan arbeta med filmen.

Beställ på www.rfsu.se

I denhärbokentar Lisen Häggblom avstamp i de förmågor som lyfts fram i Lgr11. Det handlar bland annat om att med hjälp av ett elevcentrerat och laborativt arbetssätt, lyfta elevers begreppsförståelse och kommunikation av det matematiska innehållet. Syftet är att de längre fram ska kunna förstå och kommunicera även abstrakt matematik.

Författaren, som utgår från matematikdidaktisk forskning, ger förslag på hur elevernas taluppfattning och räkneförmåga med naturliga och rationella tal kan utvecklas. Här finns många tips på motiverande laborationer och övningar. Hon tar också upp problemlösnings- och resonemangsförmågorna som, precis som övriga förmågor, är sammanvävda till ett nätverk. De blir synliga när de på olika sätt kopplas till ett matematiskt innehåll. Sista delen av boken handlar om utvärdering. Det finns också några tankar kring sambandet mellan matematisk förståelse och motivation.

Boken passar bra som ett diskussionsunderlag för dem som, tillsammans med kollegor, vill utveckla sin undervisning och skapa struktur kring de matematiska förmågornas relation till varandra. Läsaren uppmanas att reflektera över sin undervisning och syn på ämnet.

För oss som deltar i Matematik­lyftet är både tankarna om förmågorna, arbetssättet och forskningen som ligger till grund för delar av boken bekanta. Varje kapitel avslutas med ett antal didaktiska frågor att fundera över och diskutera med kollegor eller studiekamrater.

Bokens största styrka är strukturen. Det är lätt att följa den röda tråden och se hur en undervisning som utvecklar de olika matematiska förmågorna kan formas. Men som undervisande lärare hade jag önskat att kapitlet som handlar om utvärdering och uppföljning hade varit mer omfattande – framförallt vad gäller den formativa bedömningen och kopplingen till betygsättning.

Kapitlet beskriver visserligen de aktuella kunskapskraven, uppdelade på förmågorna, men jag hade hoppats på ett ännu mer praktiknära perspektiv. Det skulle också ha kunnat behandla den kontinuerliga bedömningen i klassrummet och kanske visat hur man kan synliggöra lärandet för eleverna. Det sistnämnda finns tips på i kapitlen som behandlar förmågorna, men här är inte den röda tråden lika tydlig.

Boken vänder sigtill lärare, lärar­utbildare, studerande och andra som verkar i grundskolans tidigare årskurser. Jag tror att den kan fungera som en bra översikt av de matematiska förmågorna och dess inbördes relationer och en bra grund för kollegiala samtal om undervisning.

Hur tänker författarna om upplägget i boken? undrar jag gång på gång när jag kommit ungefär halvvägs in i den. Naturvetenskapens bärande idéer är som en vanlig fackbok, men sorterad efter och presenterad utifrån undervisningsinnehåll. Den sätter verkligen fart på tankeverksamheten. Först är jag lite tveksam till nyttan med boken, men så småningom får jag en bild av hur progressionen i ämnena kan se ut. Boken vänder sig framför allt till dem som arbetar med år 1–6, men är nyttig även för mig som arbetar på högstadiet.

Boken är uppdelad i nio kapitel där sex av dem – Materia, Energi, Liv och hälsa, Genetik och evolution, Kraft och rörelse samt Universum och vårt solsystem – avhandlar ”ren” naturvetenskap. De två sista handlar om naturvetenskapens karaktär och bärande idéer. De bärande idéerna är ett slags grundteser eller påståenden som man utgår ifrån i mötet med naturvetenskap.

I bokens inledning diskuteras både naturvetenskapens roll i skolan och dess karaktär. En viktig sak, som jag ofta lyfter fram, är något som står i det första stycket: ”Kunskaper i naturvetenskap är viktiga för alla medborgare i ett demokratiskt samhälle så att vi kan ta del av debatt och samhällsutveckling, orientera oss i en komplex värld och ha möjligheter att påverka utveckling”. Det är kraftfulla ord som alltför ofta glöms bort i diskussionen kring vad och varför man ska kunna saker i naturvetenskap.

De ämnesinriktade delarna sammanfattar naturvetenskapen i sitt respektive område. Författarna lyfter fram det som de anser vara viktigt att ta upp i årskurs 1–6. Det är lätt att slå upp det man behöver och att ha boken som grund i planeringen.

Texten är välskriven och har ett tydligt upplägg i alla kapitel. Språket är enkelt, om än lite överpedagogiskt ibland, med formuleringar som skulle passa någon som inte kan naturvetenskap alls. Innehållet i de olika kapitlen skiljer sig dock lite åt. De delar som behandlar fysik är mer genomarbetade än de övriga. Om alla områdena hade haft samma djup så hade helheten och syftet med boken blivit bättre.

Störst behållning har jag av de två sista kapitlen där naturvetenskapens karaktär diskuteras. I stycket som handlar om naturvetenskap som process står att ”Naturvetenskapen ger inte bara svar på frågor, den ger oss också metoder att söka svar”. Det är något som jag kommer att lyfta fram tydligare i min fortsatta undervisning, eftersom det belyser kärnan i det vi NO-lärare ägnar oss åt.

I slutet av bokenpresenteras en modell som kallas för 5U, det vill säga uppleva, utforska, utreda, utveckla och utvärdera. Modellen, som kommer från USA och ger exempel på hur man kan arbeta med naturvetenskap, fångade mitt intresse. Jag ser fram mot att läsa mer om den. Kanske från forskarkollegorna i Malmö och Kristianstad?

Bokens gedigna och namnkunniga referenslista ger en god bild av de senaste tio årens NO-didaktiska forskning. Den ger tyngd åt innehållet och öppnar upp för vidare läsning.

Naturvetenskapens bärande idéer passar främst för lärare som arbetar med år 1–6, men även för dem i år 7–9 och varför inte även på gymnasiet? De korta ”tema­texterna” och färgbilderna ger fördjupning och gör läsningen trevlig.

Skolan är bra på att informera om könssjukdomar och preventivmedel. Det som saknas är kunskap om relationer och värderingar. – Vi måste ge ungdomar verktyg att hantera sex som en social situation och inte som fortplantning, säger forskaren Maria Bäckman.

Sverige– landet där det är okej att våldta”. Rubriken på Mårten Gasslanders insändare var hård men rättvis, enligt honom själv. Artikeln fick ett enormt gensvar när den publicerades i Dagens Nyheter i början av december. Så här skrev han:

”Jag är så förbannat trött på att läsa i tidningar, höra på radion eller se på tv om hur en tolvårig flicka tvingats ge oralsex till ett gäng äldre killar, om hur sex pojkar tvingat sig på en ensam fjortonårig flicka. När ska vi vakna upp, när ska lärarna vakna upp, när ska polisen vakna upp, när ska rättsväsendet vakna upp?”

Mårten Gasslander hade följt medierapporteringen om några unga män som åtalats för en gruppvåldtäkt men blivit friade trots att bevisen tycktes starka.

– Jag kände mig äcklad och arg och behövde skriva av mig. Det här är ett problem som måste uppmärksammas. Jag är orolig över vad som pågår i min generation, säger Mårten Gasslander när Origo ringer honom på tiorasten en torsdag några månader efter att den vittomtwittrade insändaren publicerades.

Han går tredje året på Nacka gymnasium och upplever att de flesta klasskompisar och vänner känner likadant.

– Det märks att sexuellt våld varit på agendan den senaste tiden, till exempel med debatten om samtyckeslagstiftning, säger han.

Samtidigt tycker Mårten Gasslander att det finns en rå attityd till sex bland ungdomar. Bara under hans egen tonårstid har värderingar och gränser förskjutits, menar han.

– Många killar har en förvrängd syn på tjejer. Jag tror att det hör ihop med hur man hänger ut sitt privatliv i sociala medier. Bekräftelsebehovet är stort både från kompisar och från främmande människor. Man säger ju att ”sex säljer” och det stämmer verkligen på nätet! Det leder till att ens egen integritet och respekten för andras integritet raseras. Resultatet blir att vi sexualiserar och objektifierar varandra.

Mårten Gasslander har sett hur den här utvecklingen eskalerat de senaste åren. När han gick i högstadiet startades anonyma bloggar som spred sexuella rykten om eleverna på skolan. Han själv förekom i några av inläggen.

– Detta var innan alla hade smartphones. Nu tror jag att sådant finns ännu längre ner i åldrarna. Och det gäller allt: festande, alkohol och sex. Men det är inte sociala medier som är problemet, det är att de som begår sexbrott inte får straff. Det sänder fel signaler, säger han.

Samhället och speciellt skolan har ett stort ansvar för att vända den trenden, menar Mårten Gasslander:

– Jag tycker att man ska matcha sex- och samlevnadsundervisningen bättre med ungdomars verklighet. Man måste prata mer om känslor och värderingar. Själv fick jag en väldigt basic undervisning som bara innehöll sådant man redan visste.

Det han syftar på är exempelvis hur befruktning går till och vad som händer i kroppen under puberteten – områden som är typiska för ämnet biologi. Men i styrdokumenten för grundskolan och gymnasiet ingår i dag sex- och samlevnadsundervisning och relationer som en integrerad del i många av kurs- och ämnesplanerna.

Det tycks också efterfrågat. I en rapport från 2009, som gjordes av Göteborgs universitet på uppdrag av Smittskyddsinstitutet, kartlades 15 000 personer mellan 15 och 29 år. Forskarna var mest intresserade av sexuellt risktagande, alltså i vilken utsträckning de tillfrågade hamnade i situationer där de kunde smittas av sexuellt överförbara sjukdomar. Där framgick att det största kunskapsbehovet, enligt de medverkande själva, rörde hur man ska få en relation att fungera.

Maria Bäckman är etnolog och forskare på Stockholms universitet och har studerat sex- och samlevnadsundervisning i gymnasiet. Hon varnar för skolans traditionella fokus på befruktning.

– Biologin är fullständigt livsfarlig för sex- och samlevnadsundervisningen. Den ger en bild av att pojkars lust är en förutsättning för sexualitet, och att flickors inte är det. Vi måste sluta se sex som en naturlig, medfödd drift som syftar till fortplantning.

Maria Bäckman påpekar att det bara är ett fåtal av alla samlag i livet som faktiskt resulterar i en möjlig fortplantning.

– De resterande samlagen har ingenting med det att göra, utan uttrycker helt andra saker som kärlek, tidsfördriv, kåthet eller att man vill ha någonting av någon annan.

I sitt kontor på etnologiska institutionen har hon massor av exempel på fantasifullt paketerade kondomer som delats ut av olika organisationer som RFSU, Lafa och Nationella Hivrådet. På påsarna finns slogans som ”Knull de luxe”.

– Vi är bra på att informera om hälsopreventiva åtgärder och oönskade graviditeter. Det som behövs mer är diskussioner om vad samtycke och ömsesidighet innebär. Förstår och tolkar vi lust på olika sätt i olika sammanhang? Hur har det förändrats över tid? Men då krävs ämnesöverskridande arbetssätt, fortbildning av lärarna och utbildningsmaterial som presenterar ämnet på ett vettigt och vederhäftigt sätt.

Maria Bäckman menar att vuxenvärlden måste ändra attityd, inte ungdomarna.

– Om vi accepterar en ungdomssexualitet måste vi också ta ansvar och ge ungdomar redskap att hantera sex som en social situation. Att det är något skönt och trevligt, men också något man måste lära sig att hantera precis som andra sociala situationer, säger hon.

Polis och socialtjänst har på senare tid slagit larm om en allt råare syn på sex bland tonåringar. Antalet anmälda övergrepp med unga gärningsmän ökar. Sexfilmer inspelade med mobilkamera används för utpressning. Vittnesmål från tjejer som dagligen utsätts för grova sexuella kränkningar i korridorerna.

Men det behöver inte röra sig om en radikal samhällsförändring. När frågan diskuterades i ett radioprogram nyligen sa Sven-Axel Månsson, professor på Malmö högskola, att de allra flesta unga i Sverige inte har några problem med sin sexualitet. Många av dem som begår sexbrott kommer från socialt utsatta miljöer och är ofta belastade med andra problem som skolk, missbruk och kriminalitet. Bakgrunden och motiven till brotten är inte i första hand sexuella, utan snarare kopplade till grupptryck, makt och hierarkier mellan gärningsmännen.

Maria Bäckman ser åtminstone ett sexuellt uttryck som har förändrats över tid. Konsumtionen av porr har ökat snabbt, menar hon, och kan vara en orsak till att gränser förskjuts.

– När jag intervjuade ungdomar i slutet av 90-talet betraktades det som skumt. Något som snuskgubbar gick och hyrde. Nu är det tillgängligt på ett annat sätt och det har förstås betydelse. Även om man säger att man inte tror att porr skildrar verkligheten så blir det något att förhålla sig till. Den återupprepar otroligt tråkiga könsroller. I skolan borde man prata mer om innehållet, ekonomin och produktionsvillkoren.

Skämt och avståndstagande. Med de två strategierna närmar sig lågstadiebarn sexualitet, visar Jenny Bengtssons avhandling. – Titta vad äckligt!

En av tjejerna i 2–3 B grimaserar och visar upp bilden på forntidskvinnan som ammar sitt spädbarn. Ett naket bröst syns på illustrationen i läroboken.

Det här är ett av många exempel på hur barn i lågstadiet möter sexualitet i sin skolvardag. Forskaren Jenny Bengtsson följde två olika klasser under en längre tid i arbetet med sin avhandling, som blev klar i höstas. Målet var att studera förhållandet mellan identitet, normer och sexualitet i åldersgruppen.

Hon upptäckte direkt några laddade motpoler. Den första var barndom och sexualitet, som inte alls förväntas förknippas med varandra. Det vet både barn och vuxna och därför måste varje situation där de nuddar varandra hanteras och förhandlas.

Den andra var offentligt och privat.

– Sexualitet hör till det privata, säger Jenny Bengtsson. Men det är också ett kunskapsområde i skolan, som är en offentlig arena där man är extra uppmärksam på vad man säger och hur man beter sig. Som elev ska man lära sig om kroppens utveckling, puberteten och hur befruktning går till. Det borde inte vara möjligt.

Hon identifierade två typer av miljöer där sexualitet uppträdde på olika sätt. De formella, som klassrummet och läromedlen, och de informella, som omklädningsrummet till jympasalen och referenser till populärkultur.

När en av tjejerna ställde sig på en bänk i omklädningsrummet och ropade: ”Alla som älskar Darin säger pip!” – och nästan alla i gruppen stämde in i pipet – blev det ett sätt att skapa samhörighet och samtidigt testa en sexuell gräns. Det kunde ju både tolkas som att man gillade popstjärnans musik och att man var kär i honom. Den sortens tvetydighet var vanlig, speciellt i de informella miljöerna.

Över huvud taget märkte Jenny Bengtsson att omklädningsrummet var ett ställe med förväntningar och spänning.

– Det fanns en sexuell dimension där, till exempel blev det ju tydligt vilka som var lika och olika eftersom tjejer och killar bytte om var för sig, säger hon. Jenny Bengtsson tillbringade mest tid hos tjejerna och fick uppleva vilka förhållningssätt de hade till sin kropp.

– Allt som hade med vuxenblivande och tonårighet att göra var laddat. Att använda deodorant blev en stor sak. Vem hade? Vem lånade ut? Vem använde? Det blev en märkbar skillnad i gruppen. De som tänkte på utseendet och hur kroppen framstod inför andra, och de som blev skrämda av allt som kunde knytas till kroppslig mognad.

Till killarnas omklädningsrum sökte hon sig aldrig. Däremot blev Jenny Bengtsson ditkallad en gång, i egenskap av vuxen.

– Alla var jätteledsna, berättar hon. Några av dem hade skämtat och sagt att en av killarna skulle ha barn med en tjej i klassen. De hade inte menat att vara elaka, men han tog väldigt illa vid sig. Alla var överens om att de hade gått för långt.

Skämt och avståndstagande var barnens vanligaste strategier att hantera sexualitet, enligt Jenny Bengtsson. Men den där gången i killarnas omklädningsrum blev det tydligt att skämt också måste erkännas
som skämt av den som är utsatt, annars blev det en kränkning. Det gjorde skojet om sex till ett ständigt risktagande som var lockande och lite farligt.

Avståndstagandet manifesterades oftast i äckel, som i exemplet i början av den här artikeln.

– Genom att säga att något var äckligt visade man att ”det här är inget vi pratar om”. Därefter kunde man närma sig det äckliga, säger Jenny Bengtsson.

Det hände till exempel när några killar skulle visa henne en bok som de tyckte var väldigt äcklig. Det var Mamma lägger ägg av Babette Cole, en humoristisk bilderbok om hur barn blir till, som fanns i kapprummets läshörna.

– Boken tillhörde skolans officiella utbildningsmaterial, men var placerad på ett ställe där man kunde kika i den utan att någon såg det. Killarna ville inte precisera exakt vad som var så äckligt, men de antydde att det handlade om kroppsdelar som ”passade in i varandra”. Det märktes att de hade läst den många gånger, säger Jenny Bengtsson.

Det hände förstås också att eleverna mötte sexualitet i ännu mer officiella miljöer och sammanhang, som på lektionerna. Nakenhet, fortplantning och kroppsutveckling var ett återkommande inslag i undervisningen. Till och med när klassen läste om näsan.

– Vi såg en film där man fick veta att djur ofta hittar sin partner genom att lukta sig fram, säger Jenny Bengtsson. Sexualitet var ofta närvarande i läromedlen.

Den kopplades uteslutande till heterosexualitet, både medvetet och omedvetet. De få gånger eleverna försökte utmana traditionella könsroller hann inte lärarna fånga upp och diskutera det ordentligt. Som när en kille ville prova en klänning när de dansade på en musiklektion. Han tyckte att den stod ut så fint när man snurrade.

– Det fanns inte tid, så killen fick inget gehör för sin önskan, säger Jenny Bengtsson. Det blev ett tydligt budskap till den här killen att han gjorde fel. Men det fanns också tillfällen då lärarna ändrade lektionsupplägg för att samtala om genus när ämnet dök upp.

Hennes slutsats är ändå att barn heterosexualiseras aktivt i skolan, redan i lågstadiet:

– Att växa upp handlar om att ta en roll som tjej eller kille och sedan hitta en partner. Det heterosexuella blir låtsat icke-sexuellt. Man ser inte att hetero är lika sexuellt som till exempel homo.

En annan poäng i avhandlingen är att sexualitet är mer närvarande för yngre barn än vad vuxenvärlden ofta tror.

Teknikämnet måste synas tydligare och under­visningens kvalitet förbättras. Det visar Skolinspektionens granskning.

Undervisningen har stora brister, bland annat utgår den inte från kursplanen i tillräckligt stor utsträckning. Många lärare saknar dessutom kunskap om kursplanen och andelen lärare utan tillräcklig teknikutbildning är stor.

– Det handlar inte bara om resurser, utan om att vilja lyfta fram och synliggöra ämnet. En nyckelfråga är att utveckla alla lärares kompetens. Många känner sig obekväma med att undervisa i teknik eftersom de saknar tillräcklig bredd i ämnet, säger Christian Magnusson, utredare på Skolinspektionen.

Han betonar att skolhuvudmännen måste ta ansvar för lärarnas fortbildning. Claes Klasander, föreståndare på Centrum för tekniken i skolan, instämmer och menar att rapporten bör sätta tryck på skolhuvudmännen.

– Det är viktigt att en svensk skolmyndighet äntligen har slagit fast att teknikämnet har problem. Granskningen känns framåtblickande och fokuserar på elev­perspektivet på ett sätt som inte tidigare varit så känt, säger Claes Klasander.

Elever får för lite undervisningstid i ämnet, många gånger dessutom på för låg nivå. En del högstadieelever fick under­visning på mellanstadienivå. Undervisningen domineras av praktiska moment, med få tillfällen att reflektera över arbetet.

Flera skolor saknar läromedel, utrustning och material vilket gör det svårt för lärare att undervisa om det centrala innehållet.

Enligt kursplanen ska teknikundervisningen bidra till att utveckla elevers teknikintresse, men granskningen tyder på motsatsen. Många elever tycker helt enkelt inte att det de lär sig är vare sig användbart eller intressant.

– Ett alarmerande resultat är att elevernas intresse sjunker i de äldre åldrarna, allra mest bland flickor, säger Christian Magnusson.

Skolinspektionen lyfter fram flera nödvändiga insatser. Tekniken måste synliggöras för eleverna och undervisningen göras meningsfull och relevant, särskilt för flickor. Det är också viktigt med kompetensutveckling och fortbildning för lärarna.

Eva Mårell-Olsson är en av få i Sverige som har ett par Google Glass. Hon leder forskningsprojektet #tagga2014, där skolelever går på skattjakt med digitala glasögon.

Varför får just du testa glasögonen?

– Jag var med i en tävling på Twitter. Egentligen skulle man bo i USA, men jag blev uttagen i alla fall. Man var tvungen att hämta dem personligen, så jag fick åka till New York!

Hur känns det att ha dem på sig?

– De är väldigt lätta, väger bara 43 gram, så det känns knappt att man har dem på sig. Den lilla bildskärmen motsvarar en 25 tums skärm på cirka 2,5 meters håll, men känns större än så. Jag brukar läsa vår lokaltidning på den. Man får lyfta blicken lite för att se på skärmen, för att kunna se den man pratar med i ögonen. Den delen vänjer man sig fort vid, däremot kräver tekniken lite träning.

Vad kan man göra med dem, som man inte kan med andra digitala verktyg?

– De ersätter inte dator eller mobil, utan är gjorda för information här och nu. Den största skillnaden är att glasögonen är röststyrda så att du har båda händerna fria. Du kan ta kort, filma, få vägbeskrivningar, svara med rösten på mejl eller Twitter. Alla funktioner finns egentligen i en smart telefon, men i Google-brillorna är allt integrerat, i stället för en massa appar.

– Det går att ”pusha” platsberoende information till glasögonen. Ställer du dig till exempel vid skulpturen Kulturhuvudstads­hjärtat här i Umeå kan du sätta koordinater och en radie för den. Inom den radien skickas info om skulpturen till brillorna.

Vad handlar ert forskningsprojekt om?

– Vi utforskar hur den här typen av teknik kan användas i lärsituationer, med skolelever. Ett annat syfte är att studenter är med och utvecklar verktyg för glasögonen. Det är fantastiskt spännande att utforska tekniken!

Hur gick det till när skolelever gick på skattjakt?

– Studenterna har fått skapa lärande utmaningar för två skolelever, Elvira, 13 år och Axel, 15. De har bestämt olika platser för skattjakten och hittat på uppgifter och ledtrådar anpassade till glasögonen – plus till Kulturhuvudstadsåret i Umeå.

– En av utmaningarna var ett fysikaliskt experiment. Eleverna skulle hämta upp ett mynt ur en skål med vatten, med hjälp av häftmassa, tändstickor och ett glas. Elvira och Axel fick olika instruktioner, så att de måste kommunicera – också det via glas­ögonen – för att genomföra experimentet.

Vad kostar ett par glasögon?

– 1 500 dollar, cirka 10 700 kronor med moms. De är alldeles för dyra i dag, men det är ju fortfarande en prototyp.

Finns inte risken att ni ses som reklam­pelare?

– Jo, naturligtvis. Däremot har jag inget som helst åtagande till företaget, så jag kan vara kritisk. Flera företag håller på att utveckla liknande typer, men inga andra är släppta ännu.

– Det finns också ett etiskt perspektiv, som att det går att fota och filma i smyg. Men det finns inga funktioner i glas­ögonen, som inte finns i en smart telefon. Och bär du glas­ögonen lägger folk märke till dig, eftersom de är så ovanliga. Som med all ny teknik är det inte tekniken i sig, utan användningen av den, som är antingen olaglig eller olämplig.

Snart flygfärdiga! Under ett år har de läst, diskuterat, planerat, genomfört och utvärderat lektioner. – Matematiklyftet gör att lärare får tid att utvecklas tillsammans, säger Frida Wetterstrand.

Det är dags att utvärdera och diskutera den senaste matte­lektionen. Helena Asplund, Åsa Andersson, Yvonne Rowinski och Annie Förnell slår sig ner runt bordet som fylls av papper.

Frida Wetterstrand, matematiklärare och handledare i fortbildningssatsningen Matematiklyftet, bjuder in till en snabb koll av dagsläget. Det är i slutet av terminen och alla känner av avslutningsstressen. Att genomföra de gemensamt planerade lektionerna är inte helt enkelt när nationella prov, friluftsdagar och utflykter står på agendan, konstaterar de.

Under snart ett år har en grupp lärare som undervisar i klass 1 och 2 på Norrby­skolan i Örebro träffats en gång i veckanför att diskutera fördjupnings­material samt planera, genomföra och analysera lektioner.

Alla som är med i Matematiklyftet arbetarmed moduler som innehåller didaktiskt stödmaterial. Varje modul, som finns på Skolverkets lärportal, har åtta delar.

Under höstterminen arbetade Norrby­skolans lärare med taluppfattning och tals användning. Vårterminen har de ägnat åt problemlösning.

Nu är de inne på det sjunde steget som handlar om att anpassa problem efter olika grupper och förutsättningar. Dagens problem går ut på att räkna ut hur många kombinationer av kläder en flicka kan ha.

– Hur gick det? undrar Frida Wetterstrand.

– Det var jättekul och blev olika typer av lösningar! Några skrev, några drog streck, andra klippte ut kläderna, någon gjorde en tabell och några använde mattespråket, säger Yvonne Rowinski, som undervisar i årskurs 1, och visar hur eleverna gjort.

– Det är imponerande att variationen finns redan i ettan! säger Frida Wetterstrand.

Helena Asplund, som har en tvåa, har haft två halvklasser i 45 minuter. Hon började med att visa problemet med hjälp av pro­jektorn och berättade om flickan Inez och hennes kläder. Sedan fick eleverna, en och en, klura på hur många sätt hon kunde klä på sig. De som ville kunde hämta papper och penna.

Själv smög Helena Asplund runt och lyssnade och såg att uppgiften fungerade bra och att eleverna tyckte att den var rolig. Några tyckte den var svår. Alla elever var bra på att lyssna när de redovisade för varandra i slutet av lektionen, berättar hon.

– Tre killar såg lösningen direkt och viskade till mig. Det roliga var att det var några som annars inte har så lätt för matte som kunde!

Lärarna jämför och reflekterar över de olika lösningarna. Det är många faktorer och detaljer som påverkar. Helklass eller halvklass, lektionens längd och kunskap om vilka elever som behöver en svårare utmaning från början, konstaterar de.

– Det är viktigt att ha med målen för lektionen. Där kan jag förbättra mig. Men jag har 29 elever och vill känna att jag hinner med alla, säger Helena Asplund.

– Hur kan vi bygga lektionen så vi kommer runt det? undrar Frida Wetterstrand.

Frida Wetterstrand är matematik- och idrottslärare på Norrbyskolans mellan­stadium. Hon har en matematikutbildning som innebär att hon kan undervisa från förskoleklass till och med gymnasium.

– Styrkan är att jag har bredd i kunskapen och känner till tänket innan eleverna kommer till mellanstadiet och vart de ska.

Trots att hon bara varit färdig lärare i fyra år har hon hunnit vara med i den tidigare Matematiksatsningen och drivit matematikutveckling på skolan.

Matematiklyftets handledarutbildning löper parallellt med själva fortbildningen. Tanken är att den ska ge erfarenheter som går att ta med till träffarna.

– Utbildningen är bra och intressant. Som lärare är man ofta ganska isolerad. Det är roligt att träffa andra, diskutera och få ett nätverk, tycker Frida Wetterstrand, som under lyftets första omgång handlett två grupper på olika skolor.

Hon upplever att det finns ett stort intresse för kollegialt lärande och kunskapsfördjupande diskussioner. Att läsa forskning är bra, men att få tid till samtal om undervisning är den största vinsten.

– Jag tror att deltagarna har fått insikt i hur bra det är att diskutera fram- och motgångar. De har fått tillgång till forskning som kan vara lite svårtillgänglig, men som jag hoppas varit berikande.

De kollegor hon pratat med tycker att fortbildningssatsningen är bra, genomtänkt och anpassningsbar. Att den är ”lågintensiv” under en lång period är en styrka.

– Jag hoppas att lärare får fortsatt möjlighet att ha gemensamma diskussioner.

Upplägget med moduler, som är lika för alla stadier och områden, är enkelt att arbeta med, tycker Frida Wetterstrand. På första träffen diskuterar gruppen det de läst eller sett och utformar en lektion utifrån diskussionerna. På nästa träff utvärderas den.

Mycket handlar om att diskutera vad i planeringen och utförandet som gick bra eller mindre bra. Vilka var framgångsfaktorerna?

– Alla lärare har blivit väldigt bra på att fundera och reflektera över lektionerna. Det är en jättehärlig utveckling. Ofta har de redan reflekterat under lektionen och diskuterat innan de kommer hit.

Båda hennes grupper har pratat mycket om formen på lektionen och vikten av att ha en inledning, en uppgift och en avslutning där man knyter ihop den.

Läraren börjar med att presentera en uppgift och sedan får alla elever fundera själva i fem minuter. Det ska finnas tid att tänka utan att bli stressad eller avbruten. På slutet går man igenom de olika lösningarna och lyssnar på varandra, lär sig resonera och kanske dra slutsatser.

– Det är häftigt att det är implementerat redan i årskurs 1!

De som deltar i Matematiklyftet ägnar i genomsnitt en och en halv timme i veckan åt träffarna. Dessutom ingår en timmes inläsning varannan vecka. Det kan upp­levas som stressande. Men tidsfrågan ska lösas av skolledningen, poängterar Frida Wetterstrand.

–Det är en ständig kamp om tid, men vågar man investera i den får man mycket tillbaka.

En del lärare tycker också att det kan vara svårt, rent tidsmässigt, att få in en lektion varannan vecka. Särskilt på våren då det är mycket som händer.

– Men flera har också sagt att det är bra att ha kniven på strupen. Då blir det viktigare.

Lärare kan handleda varandra till större pedagogisk skicklighet, menar forskaren Lill Langelotz. Hon har följt ett arbetslag som genom kollegial handledning blev bättre på att samarbeta och verka demokratiskt.

Vad är en skicklig lärare och kan kollegial handledning vara ett sätt att bli skickligare? Det har Lill Langelotz försökt svara på i sin avhandling. Under två och ett halvt år följde hon ett arbetslag där lärarna handledde varandra i generella pedagogiska frågor.

Arbetet var initierat av rektorn på den aktuella skolan. Han ansåg att det fanns både elever och lärare som inte fungerade särskilt bra i klassrummet.

Arbetslaget var inte odelat positivt till kollegial handledning som arbetsmetod, men ett majoritetsbeslut fick alla att  haka på.

– Tidigare har forskningen sagt att kollegial handledning ska ske under total frivillighet och inte i grupper där det kan finnas satta roller, säger Lill Langelotz och fortsätter:

– Men min forskning visar att kollegial handledning kan få många positiva effekter även i ett arbetslag som jobbat ihop ett tag.

Hon berättar att det fanns lärare inom arbetslaget som hade jobbat på skolan i 30 år och många hade varit arbetskamrater nästan lika länge. Ändå sträckte sig deras samarbete inte längre än till praktiska saker, som att planera studiedagar.

– Jag blev lite förvånad över att de inte pratade om pedagogiska problem med varandra. Läraryrket är av tradition autonomt och lärare arbetar ofta ensamma. Det där tror jag sitter i även utanför klassrummet och det finns forskning som tydligt visar att arbetslag i sig inte leder till gemensamma pedagogiska samtal.

Men genom den kollegiala handledningen tvingades lärarna som Lill Langelotz studerade, till det.

Det finns många metoder för den här typen av handledning. Den arbetsgrupp Lill Langelotz följde använde sig av en strikt niopunktslista (se faktaruta).

Efter att ha handlett varandra under en tid skapade lärarna rutiner för samarbete och diskussioner som de även började använda i vardagen. Dessutom fick de större förtroende för varandra och började se sig mer som ett team.

Arbetslaget började till exempel prata om hur de skulle hantera ”stökiga” elever. Efter en handledning bestämde de sig för att ta ett gemensamt möte med några av dem. Det resulterade i lugnare lektioner och att de eleverna klarade godkänt i alla ämnen.

Diskussionerna under handledningen rörde främst generella pedagogiska färdigheter. Men lärarna upplevde att tipsen de fick av sina kollegor hade didaktisk betydelse också.

– När matte- och biologiläraren fick allmänna språkliga tips av lärarna i svenska som andraspråk kunde han direkt applicera det på sin matteundervisning, säger Lill Langelotz.

Ett annat resultat av handledningen var att lärarna blev mer uppmärksamma på demokratiska processer. Under sina möten tvingades de att lyssna till varandra och se till att alla kom till tals. Efter ett tag började de överföra det förhållningssättet till klassrummen och relationen till eleverna. De sa själva att de blivit bättre på att lyssna på eleverna och låta dem vara med och bestämma i olika frågor. Även relationen till föräldrarna färgades av ett mer demokratiskt synsätt.

Enligt Lill Langelotz forskning finns det alltså mycket att vinna på kollegial handledning. Men det finns risker som man bör vara medveten om.

– En sådan är stagnation. Efter ett tag har man kanske inte så mycket mer att tillföra varandra. För att fortsätta utvecklas kan man till exempel behöva ta in litteratur att diskutera.

Hon beskriver ytterligare en fallgrop i sin avhandling. Det har att göra med synen på varandras skicklighet. Under ett handledarsamtal i arbetsgruppen som Lill Langelotz studerade, började några deltagare lära upp sin kollega. De tyckte helt enkelt att hen var dålig på att hantera klassrumssituationen och ville berätta hur det ska gå till.

– För att få kvalitet i diskussionerna måste syftet vara att reda ut, inte att fostra varandra. Annars blir det stigmatiserande, inte utvecklande, säger Lill Langelotz som tyckte att den aktuella situationen var ganska obehaglig.

Just nu pågår flera kompetensutvecklande projekt runt om i landet med kollegialt lärande eller handledande som metod. Matematiklyftet är ett exempel.

– Mattelyftet verkar baseras på en kunskapssyn där kunskapen är över­förbar. Den kollegiala handledning jag har studerat innebär att kunskap konstrueras i gruppen. Det är stor skillnad. Jag tror att den senare har större chans att lyckas, men det beror givetvis på vad som är utbildningsmässigt önskvärt.

Lill Langelotz menar att det kollegiala lärandet i Matematiklyftet kan ha en dold agenda. Man skulle kunna tänka sig att den kollegiala biten, där några utvalda får gå en kurs som de sedan ska lära vidare till sina kollegor, bara handlar om att det ska kosta så lite som möjligt.

Bild och teknik möts i tunnelbanans underjord, svenska och SO ansluter från Söders höjder. Åttorna på Blommensbergsskolan har tema Stockholm. – Eleverna får en helhetssyn när man arbetar tematiskt, att livet inte är uppdelat i ämnen, säger läraren Inger Rahm.

Högst upp i Slottet byggs tunnelbanan. Stationerna Gamla stan, Alby och Hagsätra tar form, under stark tidspress. Svetten lackar, limpistolerna går varma.

– Vad var diametern på topphålen på perrongen?

– Var är den andra trappan, och var är avbitartången, seriöst …?

– Elvira, ska vi måla bägge sidorna?

Konstruktörerna ligger efter i tidsplanen, men budgeten håller. Materialkostnaderna hålls nere genom flitigt bruk av kartong, wellpapp, folie, glass- och grillpinnar.

Det är halva klass 8C som har teknik i den stora salen uppe under takåsarna i ”Slottet”. Så kallas skolans huvudbyggnad på grund av sina tinnar och torn. Den nuvarande Blommensbergsskolan flyttade in i de drygt hundra år gamla skolhusen i Gröndal 1998.

I solljuset glittrar det ännu inte stelnade limmet på det spröda staketet av grillpinnar, som Emilio sätter ihop. Staketet hör till Gamla stans station, som Ella målar med breda penseldrag, medan Simon jagar ”glas” till ljusinsläppen i perronggolvet. Pressbyrån och andra detaljer ligger klara att flytta in.

Det roligaste med uppgiften är att komma på allt man ska göra och hur man ska lösa det, menar de tre. Under arbetet upptäcker de hela tiden nya utmaningar, som var rulltrappan ska komma upp mellan våningsplanen eller hur spärrarna ska placeras.

– Det svåraste är att få tågen att gå – men det hinner vi nog inte …

Temat just nu är Stockholm, som skolan återkommer till varje år i årskurs åtta. I historia och svenska gör eleverna en tidning om industrialismen, i engelskan skriver de krönikor om sin favoritplats, My spot. Teknik och bild möts i underjorden – i tunnelbanan. I teknik ligger fokus på kommunikationer och transporter, stadens infrastruktursystem. I bilden jobbar eleverna med konsten i tunnelbanan, hur staden har vuxit och hur dess ”årsringar” och bebyggelsehistoria går att avläsa på tunnelbanekartan.

Syftet med teknikuppgiften, ”uppfinningar/förflyttningar i Stockholm” är kunskap om teknikens historiska utveckling, berättar Kuljeet Kaur, lärare i teknik, matematik och NO. Detta för att bättre förstå dagens och framtidens teknik och hur den samspelar med annat i samhället. Eleverna väljer en uppfinning – som tunnelbanan – och skriver om den. Till det kommer det praktiska grupparbetet med att bygga modeller. Sedan ska eleverna individuellt beskriva hur och varför till exempel en specifik tunnel­bane­station ser ut som den gör.

Kuljeet Kaur tycker att teman hjälper till att engagera eleverna. Det minskar avståndet till de ibland abstrakta, naturvetenskapliga ämnena.

– NO-ämnena och teknik är speciella. De uppfattas som ”tråkiga”, men de finns ju överallt, i allas vardag.

Hon säger att eleverna kan beundra exempelvis vackra broar som Golden Gate, men att de inte alltid inser allt arbete som ligger bakom – och det vill hon få dem att göra.

– Det är ett skäl till att jag tror väldigtmycket på praktiskt arbete även i NO-ämnena.

I teman kan de mer teoretiskt lagda, ”fyrkantiga”, eleverna få chans att prova på något annat, att ”gå utanför lådan”, menar Kuljeet Kaur.

– Och elever som nästan har fobi för det teoretiska kan blomma upp och göra fantastiska presentationer.

Hon anser att eleverna lär sig att ta mer eget ansvar under temaperioderna, eftersom de innebär tydliga tidsramar och man måste bli klar i tid. Och det är fascinerande hur elever kan gå in i olika roller, utan att märka det, säger hon.

– Det kan lyfta svaga elever. Någon kan visa sig vara en jättebra projektledare, till exempel.

Men teman är tidskrävande, och man måste vara noggrann med att göra bra uppgifter med stöd i styrdokumenten, betonar Kuljeet Kaur.

Bildläraren Elisabeth Jablonska håller med om det.

– Det gäller att hitta uppgifter som är relevanta utifrån styrdokumenten, så att det inte blir för flackt, säger hon.

Hon tycker att det ger nya, kreativa impulser till en själv som lärare att arbeta ämnes­övergripande, och att det i sin tur ger idéer till elevuppgifter. Teman ger även elevernafler möjligheter att visa olika sidor av  vad de kan, och lärarna större underlag för bedömning.

Att göra tematiska samarbeten är kreativa processer i sig, menar Elisabeth Jablonska. Det kräver goda relationer, ett bra arbets­klimat, väldigt mycket tid och planering.

– Man måste vara jätteflexibel! Och ha mycket duktiga schemaläggare i arbetslaget.

Arbetslagen gör själva upp om hur tiden för ett tema ska läggas upp. Det pågår inte under en hel, obruten period, utan parallellt med ordinarie schema. Några hela och brutna dagar brukar läggas in; dels en ”uppstartsdag”, dels några halvdagar för utflykter och liknande. Veckan efter vårt besök kommer eleverna att ge sig ut på stan en sådan halvdag, bland annat för att fotografera konsten i tunnelbanan.

– Det pågår hela tiden en levande diskussion om hur vi ska lägga upp teman och lösa tiden, säger Elisabeth Jablonska.

Inger Rahm är lärare i teknik, matematik och NO och har arbetat ämnesövergripande sedan 80-talet. Hon sökte sig till Blommensbergsskolan just för att det ingår i skolans kulturprofil att arbeta tematiskt. Från vårterminen har hon dock valt att enbart vara speciallärare i matematik, men hon hann vara med och starta Stockholmstemat i höstas.

– Jag är jättepositiv till tematiskt arbetssätt och skulle absolut rekommendera det! I min nya roll vill jag försöka hitta nya ingångar till att få med matten i temat – det är en utmaning, säger hon.

Det hon tycker är svårast när många ämnen ingår i ett tema, är nämligen att matematiken ofta får ta stryk. När man redan har jobbat med statistik, procent eller har gått ut på gården och mätt, så återstår inte så många fler sätt att få med ämnet.

– Som ämneslärare måste man veta vad man vill få ut av ett tema. Känner jag att ”det här var inget bra tema för mig, jag vill ha matten eller fysiken för sig just nu” – då är det viktigt att vara tydlig med det, och det är okej att stå över, säger Inger Rahm.

Hon ser en motsättning i Lgr 11 mellan att man å ena sidan ska samarbeta mer mellanämnena, å andra inte längre ska sätta gemensamma betyg i NO respektive SO, utan ett i varje ämne. Det kan leda till att lärarna blir mer rädda om ”sitt” ämne.

Tidigare hade Blommensbergsskolan fler stora teman om året, men har minskat på det eftersom det tar mycket tid. Däremot har man mindre teman mellan kanske två ämnen, som inte involverar hela arbetslaget.

– För man orkar faktiskt inte vara inne i en temaprocess hela tiden! Den tiden finns inte, som det samarbetet kräver, säger Inger Rahm.

En annan svårighet skolan arbetar med är att få med de elever som har diagnoser eller liknande, och som behöver den tydlighet, struktur och återkoppling som de vanliga skolrutinerna ger. De kan inte alltid hantera de ”rörigare” temaperioderna.

– Men de allra flesta, kanske 95 procent av eleverna, tycker att det är roligt. Den stora vinsten är att känna att vi tillsammans har fått ihop det här, en show eller utställning – och så har vi lärt oss en massa under resans gång.

Börja att samarbeta i några ämnen och med några mål. Det är viktigt att inte spänna över för mycket, anser forskaren Helena Persson. – Rektorn måste ge stöd så att lärare får tid att träffas och planera.

Ämnesintegrerad och ämnes­specifik undervisning kompletterar varandra bra. Elever lär sig olika saker i de olika undervisningsformerna, visar Helena Perssons forskning.

Den ämnesspecifika undervisningen lägger större vikt på procedurkunskap och att minnas fakta. I den ämnesintegrerade ligger betoningen på mer komplexa kunskapsprocesser som att analysera och värdera fakta.

– Alla situationer som handlade om  att eleverna skulle ta ställning varämnes­­integrerade.

Helena Persson är gymnasielärare i biologi, kemi och naturkunskap och har undervisat både på högstadium och på gymnasium. Under hela sin skolverksamhet har hon varit intresserad av ämnesintegrerad undervisning.

– När jag undervisade i NO på högstadiet hade jag möjlighet att arbeta ämnesintegrerat i några klasser och med separat ämnes­undervisning i andra.

Arbetet ledde till nya frågor, så när Umeå kommun utlyste en doktorandtjänst tog hon chansen. I sin avhandling undersöker hon hur högstadielärare beskriver sin ämnes­integrerade undervisning i naturvetenskapliga ämnen. Varför vill de ämnes­integrera? Vad har de för visioner? Vilka typer av kunskaper betonas? Hur ser eleverna undervisningen?

Lärarna i studien hade olika sätt att tänka om det ämnesövergripande arbetet. Det blev tydligt att begreppet används brett. Internationell forskning visar att det kan handla om olika organisatoriska nivåer som styrdokument, skolorganisation eller lärares undervisning.

Själv använder Helena Persson en vid definition: Ämnesintegrerad undervisning är när man arbetar med två eller flera ämnen i ett gemensamt sammanhang.

– Jag valde att kalla det ämnesintegrerat, men i skolsammanhang pratar man ofta om ämnesövergripande eller tematiskt arbete.

När lärarna beskrev sin undervisning kunde det handla om allt från att integrera några ämnen till ett skolövergripande arbete med många ämnen. Ibland var det en särskild aktivitet för att bryta den van­liga undervisningen.

– De viktigaste anledningarna var att lärarna ville skapa en helhetssyn på det naturvetenskapliga innehållet och ge eleverna vardagsanknuten kunskap. Det fanns också en önskan om att de skulle få
tillämpa sina kunskaper.

Helena Persson såg också att lärarna tyckte det var stimulerande för egen del. De såg det som ett sätt att utvecklas.

Verkligheten i klassrummet skiljde sig ofta från lärarens visioner. Genomförandet påverkades av yttre omständigheter. Den ämnesövergripande undervisningen tenderade att bli ett avbrott i den ordinarie, i stället för en del av den.

– Lärarna pratade mycket om de inre drivkrafterna, men i realiteten var det yttre faktorer som påverkade. Då är det lätt att falla tillbaka till den ämnesspecifika under­visningen, som man ofta är tryggast med.

Det var gott om organisatoriska hinder. Dels var det svårt för lärarna att få tid att träffas och planera tillsammans. Dels har NO-ämnena olika typer av klassrum.

– Rektorn är oerhört viktig och måste ge förutsättningar så att lärare får tid att mötas, planera och studera det centrala innehållet och hitta de gemensamma beröringspunkterna.

När Helena Persson intervjuade eleverna om deras upplevelser så var flickorna mer positiva och tyckte att den verklighetsanknutna undervisningen var jobbig, men rolig. Pojkarna var mer oroliga för att de skulle tappa ämneskunskaper.

– För eleverna var det viktigare att undervisningen var vardagsanknuten än att den var ämnesintegrerad. De ville känna att de kunde använda kunskaperna.

Ämnesintegrerad undervisning har funnits med i Lgr 80 och Lpo 94 i olika utsträckning. Helena Persson, som träffar många lärare i sina uppdrag, har mött flera som var oroade över att det inte skulle finnas utrymme för ämnesintegrerat arbete i och med den nya läroplanen.

Men det står tydligt i Lgr 11 att elever ska ta del av båda typerna av undervisning. I dag är samarbete också ofta en förutsättning för att hinna med, poängterar hon.

– Många kunskapsmål är liknande skrivna. För att den ämnesintegrerade undervisningen ska fungera krävs kunskap om varandras kursplaner och kunskapsmål. Hittar man beröringspunkterna så kan till exempel kemi och hem- och konsument­kunskap jobba tillsammans.

Hon tipsar lärare som vill pröva på att arbeta ämnesintegrerat att inte ta för stora steg och spänna över ett för stort centralt innehåll.

– Börja med några ämnen och kunskapsmål. Fundera över vilka typer av kunskaper och förmågor ni vill att eleverna ska arbeta med.

Efter ett års skissande, byggande och målande är det snart dags för klass 5–6 att flytta in i House of Alvik. Stig på!

Hälsat på i House ofAlvik ännu? Inte? Inga problem! På klassbloggen kan man se hur det vita flerfamiljshuset, med 41 lägenheter och lika många personligheter, växte fram under förra läsåret.

– Jag vill inte flytta ifrån House of Alvik. Vi har ju precis flyttat in! säger en flicka.

Terminen går mot sitt slut, om några veckor är det dags för fest i bostadsrättsföreningen. I dag ska klassen bygga en stor sandlåda som ska rymma 4 500 liter sand. Eleverna ska arbeta tillsammans med en ”granne”, skissa på papper och rita en sandlåda i datorn. I nästa steg ska de göra en ritning av innergården.

– De har hört att ni är duktiga på volym­räkning! 2,5–3 decimeter är en bra höjd på sandlådan, tipsar Katarina Eriksson som är lärare i matematik, NO, teknik och bild på Alviksskolan utanför Luleå.

Paren sätter igång att skissa och diskutera. Någon tittar på sandlådemodeller på nätet, en annan tar hjälp av en instruktionsfilm för att repetera längd, volym och area. På bloggen kan man se hur klassen i ett tidigare uppdrag byggt minisandlådor i papper, mätt och kollat om sandmängden stämmer.

Adam och Minna löser problemet snabbt, skriver i häftet och skissar på papper innan de gör sandlådan på skärmen. Minna visar snabbkommandot för att ta ett kort. Adam lägger in bilden och beskriver uppdraget och hur de löst det i kommentarfältet.

– Jag hade inte så mycket erfarenhet av programmen när vi började, men eleverna är snabba på att ta utmaningarna och lära sig dem. Tillsammans löser vi det, säger Katarina Eriksson.

Jennifer vrider på sandlådan och tittar på den ur olika vinklar, förstorar och förminskar och grunnar på hur hon ska bära sig åt för att få till utrymmet där sanden ska vara.

– Det är roligt när de arbetar så konkret. Då kan de utföra och förstå uppgifter som egentligen är över deras nivå. Sexorna har nyligen haft nationella prov. Area, omkrets och skala hade ingen svårt med, säger Katarina Eriksson.

För drygt två år sedan fick eleverna egna datorer. I samband med det började Katarina Eriksson och hennes kollega, som undervisar i svenska, engelska och SO, fundera på hur de skulle utveckla arbetet med IKT i alla ämnen. För att hinna med alla kunskapskrav är det också nödvändigt att titta på var ämnena och förmågorna går ihop.

– Vi började med att fundera på vilka förmågor, kunskapskrav och vilket centralt innehåll som eleverna skulle arbeta med och utveckla under året. Sedan kom idéerna!

Hon sökte och fick projektpengar från Teknikföretagen för att arbeta med entreprenöriellt lärande. Skolarbetet skulle kopplas till det som är nära eleverna i byn, bland annat företagen.

– Det är ett stort område som handlar om att det ska vara viktigt på riktigt och problem­baserad undervisning.

Katarina Eriksson fastnade tidigt för arbetssättet Storyline, där berättelsen är en röd tråd i ett ämnesövergripande arbete. Hon är också inspirerad av ”gamification”, spelifiering, där man använder olika spel­mekanismer som motivation. Resultatet blev konceptet ”Storyfication”.

En bild på ett vitt hus födde idén att bygga ett gemensamt hus. Alla skulle planera sin egen lägenhet och utveckla sin egen karaktär. Runt det skulle många olika saker hända.

Klassen började med att dra lott om lägen­heterna och alla fick olika areor som de skulle göra en ritning av. På golvet låg ”riktiga” kvadratmetrar som gick att testa med. Det blev ett verkligt problembaserat lärande, med många spännande lösningar. En del femmor hade inte arbetat så mycket med area än, men förståelsen kom allt eftersom, berättar Katarina Eriksson.

Från början var lägenheterna tomma, grå skal, men efter hand som eleverna klarade uppdragen fick de måla, tapetsera och möblera. De slutförda uppdragen ger guldpengar eller till exempel en soffgrupp.

I svenskan började eleverna med att bygga upp sina karaktärer. Personerna skriver hela tiden om hur de upplevt olika saker.

– När eleverna får ett uppdrag kan de gå in och se hur kompisen gjort. De som har svårare att skriva kan inspireras av andra.

Klassen brukar arbeta i två åttiominuters­pass i veckan med House of Alvik. Ett med matte, NO, bild och teknik och ett med svenska, SO och engelska.

Att få in olika ämnen är lätt, tycker Katarina Eriksson. Under läsåret har de haft bokcirklar, ägnat sig åt bostadsbyte på semestern, marknadsfört Luleå och Norrbotten och, efter ett studiebesök, sökt jobb på den närliggande Alviksgården.

På bloggen kan man också se att några spelare från Luleå Hockey besökt klassen och pratat kamratskap, hälsa och hockey.

I höstas arbetade klassen med ett uppdrag där alla valde var sitt konstverk som de analyserade och gjorde en egen version av.

–Det blir matte med skala, mönster, och symmetri. Vi får med väldigt mycket!

Klassen har också ett samarbete med en skola i Norrtälje som handlar om hur det är att vara 11–13 år på de olika orterna. Eleverna har gjort mattefilmer med utgångspunkt i sin hembygd till varandra.

– Det är mycket roligare att lösa problem som är gjorda av jämnåriga.

Arbetet med klassbloggen underlättar bedömningen, tycker Katarina Eriksson. Allt material som texter, bilder, lösningar och elevernas reflektioner finns samlat i datorn.

– Jag kan sätta mig var som helst och behöver inte ta med en hög böcker hem.

Ett av kunskapskraven i matematik handlar om att formulera egna problem.

– Jag ser väldigt tydligt hur de resonerar när jag läser hur de skriver.

Hon ser inga svårigheter med arbets­sättet. Bara fantasin sätter gränser.

– Det enda som kan vara knepigt är att begränsa mig i tid. Jag tycker att det är så roligt, men det är ju självvalt.

Under det nya läsåret kommer fokus att ligga på andra områden. Höstens tema ska rikta in sig mer på hållbar utveckling och eleverna ska få åka runt i världen på Green Freedom Ship, avslöjar hon.

– Mycket handlar om tillgången till de digitala verktygen. Det är där vi möter eleverna och kan hitta andra sätt att motivera dem och nå målen.

Undervisning i hållbar utveckling ska karaktäriseras av ämnesöver­gripande samarbeten. Det kan åstadkommas på olika sätt, till exempel med gemensamma rollspel eller paneldebatter.

Det finns många definitioner av hållbar utveckling. Den som fått starkast genomslag i västvärlden och i svenska skolan är Brundtlandskommissionens formulering: ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjlighet att tillfredsställa sina behov.”

Beppe Singer gick ut skolan som ”IG-barn”, med matte som sin värsta fiende. Komvux blev vändpunkten. Efter fem år som lärare i matematik och programledare för SVT:s Hjärnkontoret reser han nu runt i skolvärlden med en vädjan.

Detärenfantastisk tv-stund. Beppe Singer står i vit overall med gula band och kör energiskt olika danser: lambada, disco, hårdrock, reel… Samtidigt pratar han om vad som händer i hjärnan: ”När man hör musik belönas olika delar i hjärnan…”

– Det var en svår scen att spela in. Jag är ju ingen utbildad skådespelare, och det var ett ganska långt manus att komma ihåg.

Samtidigt känns det som en ganska tydlig bild av hur Beppe Singer ser på lärarrollen. En berättare som berör, och som oupphörligt måste utmana sin vänstra hjärnhalva för att väcka dem som har vissnat redan före lektionsstart. Helt enkelt en pedagogisk dramaturg.

– Som lärare har jag aldrig tänkt: ”Nu ska jag gå in och göra matematiker eller kemister av de här eleverna”. För mig är undervisning ett slags underhållning, med målet att eleverna får en riktigt rolig stund. Så resonerar också redaktionen för Hjärnkontoret. Därför säger man aldrig i tv: ”I dag ska vi lära oss…” utan: ”I dag ska vi berätta om…” Annars stänger garanterat 90 procent av direkt.

Efter att ha avslutat sitt kontrakt på SVT föreläser Beppe Singer i dag inom skolans värld. I augusti börjar han därtill en ny anställning på en kommunikationsbyrå för att ”hjälpa myndigheter och företag att kommunicera med barn”. Senare under hösten kommer det mer: Leksaker i form av experimentlådor, skapade utifrån Beppe Singers syn på pedagogik. Två (ännu hemliga) naturvetenskapliga böcker. Ett inhopp som redaktör i sex nummer av tidningen Kalle Anka, där han ska skriva om uppfinningar för framtiden.

2014seralltsåutatt bli ett ovanligt extrovert år för Beppe Singer. Men nu ska vi prata knas. Eller snarare sorg, frustration, misslyckanden och – till slut – revansch. Det är utifrån denna sin egen historia han vill
”opinionsbilda” inom skolans värld, såväl bland fotfolk som chefer och beslutsfattare.

Han sitter på en bänk i Vasaparken i Stockholm och återger sin historia på vänlig skånska. Beppe Singer växte upp i Djupadal i Malmö i en typisk medelklassmiljö – villa, bil och pengar över till soliga semestrar. Pappa var tandläkare, mamma allt i allo på pappans praktik. När Beppe var tre år kom en lillebror. Materiellt var behoven alltså väl tillfredsställda, men känslo­­mässigt var hemmet, enligt Beppe, dysfunktionellt:

– Mina föräldrar hade svårt att komma överens, och svårt med sig själva. Det drev mig att under hela min barndom söka trygghet någon annanstans.

De första skolårenvar okej, men sedan gick det snett. Beppe var osäker, överviktig och fylld av självförakt. Han var allmänt stökig. Han mobbade – och blev mobbad. Han kastades ut från lektioner, kallades till rektorn. På högstadiet upptäckte han en förvånansvärt enkel väg till sinnesro, receptbelagda smärtstillande tabletter.

– Det var först när jag tog dem som jag upplevde att det blev riktigt tyst och lugnt i mitt huvud. Jag har en medfödd ångest­problematik, och är dessutom en oerhörd känslomänniska som läser av allt i min omgivning. I dag är jag stolt över den känslo­­­­samma sidan, men som tonåring hittade jag inga positiva ventiler för den.

Betygsmässigt såg han sig själv som”ett ganska dött lopp”. Värst – och döds­stöten – var matten. Matematiklektionerna, liksom en särskilt okänslig mattelärare är också grundingredienser i berättelsen om Beppe Singers liv: Att behöva sitta och känna sig så korkad, så dumförklarad och i en  lärares ögon enbart spegla sin egen känsla av värdelöshet…

– Skolan på 1980- och 90-talen var inte särskilt individanpassad. Det fanns säkert de som försökte hjälpa mig, men jag inbillar mig att jag hade klarat mig bättre i dagens skola.

Självfallet läste Beppe Singer inte vidare när han gick ut gymnasiet med ett snitt­betyg långt under medel. I stället gav han allt för den dittills bästa frustrationsven­tilen, musiken. Parat med ströjobb som städare, försäljare, kallskänka och bartender spelade och turnerade han som trummis i olikahårdrocksband.

Efter en blöt USA-turné råkade han en kväll knappa in den amerikanska deckarserien CSI på tv:n. Och plötsligt satt han där, med en solklar längtan i kroppen: att jobba med forensisk vetenskap som brottsutredare.

Många kan beskriva en särskild tidpunkt eller en specifik händelse i livet när det verkligen vänder. För Beppe Singer var det en blick, fylld av empati och förväntan, dagen då han mötte sin lärare i matematik på Komvux.

– Jag har både den pedagogen och hela klassen att tacka för att jag för första gången i livet kände mig värd någonting. Gruppen var mina bundsförvanter, och tillsammans vågade vi ta steget ut i något otryggt. När jag väl slagit igenom väggen i matte blev det en passion för mig. Jag kunde längta efter att få sätta tänderna i min TI-82:a…

Sedan klev han vidare: Kemiexamen vid Kemicentrum i Lund, lärare i matematik, och även rektor på ett gymnasium i Malmö. 2011 blev han så utvald av 800 sökande att programleda Hjärnkontoret.

Underdetre åreni rutan har Beppe Singers syn på vikten av underhållningsvärde i lärande förstärkts. Det märks inte minst i serierna han gjort för UR, Tiggy testar och Labba, där han anpassat experimenten och labbandet efter den bistra skolverkligheten: Brist på lokaler, pengar och tid. Därför används endast enkla material som pedagogerna kan hitta i sina egna kylskåp eller skafferier.

– Labben måste inte vara så avancerad. Man kan i princip använda experiment för förskolan på gymnasiet, fast man så klart pratar på olika nivåer. Det viktigaste är att eleverna helt ohämmat vill testa sig fram.

– I grunden handlar all undervisning om en känslomässig inställning hos pedagogen, att vi gör detta tillsammans, att det är okej att svara fel 100 gånger. Jag tror starkt på bekräftande beröring, att röra sig mycket i klassrummet och lägga en hand på en elevs axel eller high-fiva.

Dagens lärare har för längesedan förlorat sitt patent på kunskap, menar Beppe Singer. För fingerfärdiga elever ligger oceaner av information bara några musklick bort. Pedagogens viktigaste uppgift är i stället att vara en trygg inspiratör, som förmår att avläsa både grupp och individer och bygga elevernas självförtroenden. Och – att solidarisera sig med de svagaste.

– När jag jobbade som lärare tänkte jag mig klassrummet som en konsertlokal, och att eleverna var publik. Men jag som pedagog skulle inte stå på scenen. Min plats var längst bak, för att lyfta upp alla korta elever med längre kompisar framför sig.

För lärare i matte och NO – som av tradition associeras med högstatus, ”snillen” och allvarstyngda män i vita rockar – är själva kunskapen en snubbeltråd i sig, menar Beppe Singer.

– Många av lärarna har själva varit väldigt duktiga elever. Om man aldrig har upplevt hur det är att känna sig dum i huvudet i de här ämnena kanske man har svårt att hitta ett effektivt sätt att nå fram. Det räcker inte med att byta ut ”x” och ”y” mot frukt och grönsaker, man måste ha svart bälte i tålamod och lyhört läsa av vad som går hem. Känns det ointressant? Ja, då kanske man inte ska vara lärare.

Den empatiska, inspirerande, passionerade och underhållande läraren är förvisso inget nytt ideal. Försöker Beppe Singer att försörja sig i ett redan nernött hjulspår?

– Men jag påstår inte att jag kommer med något nytt! När jag föreläser brukar jag kräva att ingen antecknar, för jag har inga matriser eller arbetsmodeller att komma med. Jag har min historia, och min vädjan om en empatisk pedagogik. Sedan får de som lyssnar göra vad de vill med det. Fast om jag får drömma går varje åhörare hem, tittar sig i spegeln och frågar: Vill jag vara den sortens lärare? Är jag det? Och om inte – finns det något jag själv kan göra för att bli det?

Ett bra videoklipp kan både hjälpa eleverna att förstå svåra ämnen och göra lektionerna betydligt roligare. På internet finns det gott om video­sajter som är helt gratis, och du kan till och med skapa dina egna klipp.

Youtube Education och Ted. Utbildningsradion och Khan Academy. Det finns många videosajter som passar perfekt i undervisningen. Här hittar vi filmer som går att använda gratis, trots att de ofta är extremt välgjorda. Ett kort videoklipp som förklarar ett svårt ämne kan med andra ord både vara ett perfekt inslag under lektionen och en utmärkt läxa.

Som regel finns sajterna även som appar, så det går med andra ord att titta såväl via datorn som på en surfplatta och smarttelefon.

Precis som alltid när det gäller material på nätet handlar den svåra frågan om upphovsrätt. Public service-bolag som Sveriges Television och Utbildningsradion säger uttryckligen att det är tillåtet att använda programmen i ett slutet klassrum, och samma sak gäller sajter som Ted och Khan Academy.

För material som finns på Youtube är frågan däremot svårare. Piratkopierade filmer är förstås inte tillåtet att visa, men mycket material är helt lagligt att använda. Genom att klicka på ”Om” under varje videoklipp kan du se vad som är tillåtet, och på Skolverkets sajt Kolla källan (skolverket.se/kollakallan) finns mer detal­jerade beskrivningar av vilka regler som gäller för video i klassrummet.

12 bra videosajter för NO och matematik

Alla talar svenska

Svenska Utbildningsradion producerarradio- och tv-program för skolans alla ämnen. Resultatet samlas på en sajt där det är lätt att söka efter videoklipp utifrån ämne och åldersgrupp på eleverna. Det går även att skapa egna klipp (se rutan till höger).

Den finlandssvenska motsvarigheten heter Vetamix, och även här finns det gott om videoklipp när det gäller naturvetenskap och matematik.

www.ur.se

vetamix.net

För alla skolans ämnen

Khan Academy är en sajt för högkvalitativa undervisningsvideor för alla ämnen och åldrar. Precis som Ted handlar det framför allt om material på engelska.

www.khanacademy.org

Youtube för klassrummet

Youtube Education är en underavdelning till världens mest populära videosajt. Här samlas all undervisningsvideo som finns på sajten, sorterad utifrån skolämne. Majoriteten av videoklippen är på engelska.

Om du inte hittar det du söker på Youtube går det förstås även att använda Googles speciella söksida för video.

youtube.com/education

video.google.com

Rymden klipper till

Amerikanska rymdmyndigheten Nasa har en speciell sajt som heter Eclips. Här samlas korta videoklipp om rymden som är skräddar­sydda för skolor.

www.nasa.gov/eclips

Kändisar på scen

På Teds konferenser framträder några av världens mest spännande och kända personer. De här föreläsningarna filmas och läggs ut på nätet – öppna för vem som helst att titta på. De flesta är dock på engelska.

www.ted.com

Skol-tv på engelska

Brittiska BBC och amerikanska PBS gör några av världens bästa utbildningsprogram på tv. Båda har speciella sajter som vänder sig till lärare, och här finns både videoklipp och idéer om hur materialet kan användas
i klassrummet. Problemet är att en hel del av materialet av upphovsrättsmässiga skäl inte är tillgängligt i Sverige.

www.bbc.co.uk/education

www.pbslearningmedia.org

12 000 filmer från MIT

Amerikanska prestigeuniversitetet MIT erbjuder fullständiga universitetsutbildningar online, men de har även över 12 000 videoklipp som alla kan titta på. Här finns exempelvis filmade föreläsningar och experiment av olika slag.

video.mit.edu

Massor av coola djur

Tv-kanalen Discovery och tidningen National Geographic är två bra exempel på hur naturvetenskap kan bli tillgängligt för alla. Båda erbjuder speciella videosajter som vänder sig till nyfikna ungdomar. Här finns framför allt gott om djur och natur, men också andra filmer om vetenskap.

discoverykids.com/videos

kids.nationalgeographic.com/videos.html

En elev räcker fram sin bild av en smörblomma. "Räcker det här?" Jag granskar den och säger att blomman kan bli mer detaljrik så att man kan urskilja blomblad, foderblad och ståndare. Med en liten suck återvänder eleven till sin plats och fortsätter.

Vi är i slutet av terminen och i uppdraget att ta reda på livsbetingelser för en art, ingår att observera, skriva om och avbilda en ört. Tyvärr tryter tålamodet alltför fort hos eleverna.

Efter att ha lyssnat på Ingvar Lindqvist-pristagaren i biologi i våras tog jag mig en funderare över vår digitala värld och vad vi på grund av den ibland faktiskt missar. För att ta ett steg ifrån den ”tvingade” jag ut eleverna till en fin lund för att observera och uppleva naturen. Det knorrades en del om hur långt det var att gå, måste de verkligen anteckna och kunde man inte bara ta enbild?

Men det var bara att stå emot. När vi kom tillbaka höll jag en kort föreläsning om grunden till dagens natur­vetenskap och betydelsen av observation, noggrant antecknande och avbildande.

Naturvetenskapen handlar– utöver begrepp och fakta – om att ha ett förhållningssätt till vår omgivning. Att ge elever möjlighet att stanna upp, lägga bort den digitala världen och rikta blicken utåt ger inte bara upplevelser utan även tankar om den värld vi lever i.

Den digitala tekniken ger oss massor av möjligheter att skapa, kommunicera och dokumentera, men för att kunna hantera tekniken, inse följderna av sitt agerande och kunna göra medvetna val, krävs att man tränar på att möta problem och förstå fenomen. Den träningen ska ges inom de naturvetenskapliga ämnena. Samtidigt ger vi eleverna möjlighet att skapa morgon­dagens teknik och samhälle.

Naturvetenskap finns omkring oss och uppmärksammas ofta i media. Det handlar om allt från rapporter om vad som är nyttigt eller farligt att äta till hur du kan få din trädgård att blomma.

Intresset för naturvetenskap finns hos de flesta och framförallt hos barn. Jag imponeras ofta av den entusiasm och aktivitet jag möter i de skolor jag besöker som coach. Det kan vara sexåringar som testar hur saker flyter och sjunker, åttaåringar som ser hur en fjäril kommer ur sin puppa eller tioåringar som undersöker olika vita pulver.

Tillbakaimitt eget klassrum möter jag tonåringar som har svårt att slita sig från telefoner och datorer och en värld där allt går att få fram genom ett par knapptryckningar. Hur kunde det bli så? Hur kan jag åter­erövra intresset som faktiskt finns där?

Först måste jag se till att, för en stund, få bort deras telefoner och skapa en utmanande uppgift samt ge dem redskap för att lösa den. Just nu heter min metod ”case-modellen” som jag snappat upp via kontakter med ingenjörer. Den innebär att eleverna ställs inför ett samhällsproblem som de ska lösa med hjälp av sina naturvetenskapliga kunskaper. Det gäller att hitta frågeställningar som är aktuella för eleverna och sedan lyfta dem till ett större perspektiv. Kanske med digital teknik som hjälp...

Helt enkelt? Nej, men det är där utmaningen ligger för mig som lärare.

Jag tycker det är bra om andra länder får ordning på sin skola och lyckas väl. Därför är det i sig inte oroande att Sveriges placering sjunker i Pisa­undersökningen. Men media och ledande politiker diskuterar Pisarapporten som om den vore en idrottstävling mellan länder. Aningslöst förstoras den nationella aspekten i en tid med växande extremnationalism. Vilken placering vi har tycks vara det viktigaste. Den klatschiga tävlingsretoriken går inte att motstå.

Det är däremot oroande att kunskaperna i svensk skola visar sig vara sämre 2012 än 2003. Målet borde vara att kunskaperna i svensk skola går framåt, jämfört med oss själva. Helst mycket framåt.

Att det finns många länder som provar olika lösningar är en stor resurs för alla länder. Det ger möjlighet att jämföra, göra ut­byten, dra slutsatser och samarbeta.

ISverige har vi en nedgång i både läsförståelse och naturvetenskap. Det antyder att nedgången inte i första hand är en förändring i speciella ämnen, utan en generell skolförändring.

Länder med en liknande utveckling som Sverige är Island, Finland, Nya Zeeland och Australien. Även i dessa länder har människors skärmtid, det vill säga tid vid dator, tv eller telefon per dygn, ökat starkt, särskilt bland barn. Det är en stor förändring i vanor och attityd, som skett på kort tid.

I Sverige äger 90 procent av alla 11-åringar en smart telefon. Den starka distraktion som de lockande skärmarna har på såväl barn som vuxna kan ha betydelse. Det är ju nästan omöjligt att få en elev att lämna ifrån sig sin telefon, och ungefär samma sak för oss vuxna. Ett annat Pisaresultat, som inte motsäger detta antagande, är att svenska elever är de som har mest sen ankomst i hela OECD.

Skärmarna innebär förstås inte bara en distraktion, de kan även vara en stor resurs. De är nya tekniker för kommunikation, här finns både en stark attraktion och en stor potential. Men vi måste se till att de används konstruktivt i olika ämnen.

Undersökningar om digitala verktyg i skolan visar att lärare ofta har svårt att hitta hjälpmedel som är på rätt nivå. Lärare finner dem för lätta eller för svåra. Det skulle vara en stor hjälp om Skolverket och/eller NCM (Nationellt centrum för matematikutbildning) skapade en lista med hjälpmedel, givetvis med länk och kort beskrivning. Verktygen ska rankas av lärare som använt dem i sina klassrum. Listans ordning bestäms av två siffror: antalet tillfällen de använts, samt lärares medelbetyg på hjälpmedlet. Allt bygger på att lärare lätt kan ladda upp sina bedömningar av verktygen.

En annan generell skolförändring är att de elektroniska systemen har utvecklats. De har ökat lärarnas administrativa plikter mer än vad som är rimligt. Eftersom sådana system ofta är svårare och mer frustrerande att använda än någon i beslutande position vågar inse, stjäl de tid. Men de stjäl även energi och uppmärksamhet, vilket är värre.

Men allt är inte elände. Sverige är bäst i OECD vad gäller elevers förtroende för lärare. Grattis lärare! Det är en kvalitet som ni, givetvis med stöd av rektorer och andra, har arbetat fram. Förtroendet är en jätte­resurs. Om lärare får tid och möjlighet att använda förtroendet till ökat lärande av ämnena kan nästa Pisaundersökning visa något helt annat.